”Det är en drogmissbrukare”

Alla med en tågradio känner igen det. ”Det är en drogmissbrukare” säger föraren ”Jaha. Då skickar vi ordningsvakter att kolla till det där” säger TLC. Inte så konstigt kanske. Men ni vet vad jag menar, ni vet hur mycket information som försvinner över radion. Ni vet vad som egentligen döljer sig bakom orden.

Häromdagen hörde jag något som drabbade mig hårt. Föraren på ett södergående 19 hade fått upprepade nödtalstryckningar och stannade på Slussen för att gå och undersöka. Han kom tillbaka tämligen upprörd och berättade att det låg en ung kille medvetslös på golvet och att han behövde hjälp omgående. ”Han kan definitivt inte klara sig själv” sa han upprepade gånger och TLC sa att det var vakter i närheten som kunde hjälpa till. Så länge fick han stå och vänta, och vi andra bakom honom likaså. Någon minut senare återkom föraren och berättade att ”en vårdkunnig” skulle försöka få liv i honom”(!) och strax därefter berättade ”den vårdkunnige” genom föraren att det rörde sig om en drogmissbrukare. Gissa vad som hände. Snabbt som tusan togs beslutet att tåget skulle köra vidare och att vakter skulle komma i Gullmarsplan. Gissa vad som hände sedan.

Tåget hann knappt lämna Slussen när TLC anropade. ”19 xx: det finns inga vakter att tillgå, så du får åka vidare mot Hagsätra så får vi se om någon kan möte upp längs linjen.” Yes sirs.

Tåget kom till Gullmars och turligt nog fanns där enligt föraren ”två personer” som lyfte av den unga killen. Jag körde tåget bakom och bevittnade scenen av två Lugna Gatan-personer sitta på huk ovanför en till synes medvetslös kropp, just vid plattformskanten. De hade verkligen släpat av honom.

Jag blev uppriktigt ledsen. Sådana här situationer förekommer för jämnan. En del kollegor är förhärdade av den tuffa arbetsmiljön och reagerar knappt längre, men jag verkar ha lite människorespekt kvar och just den här radioscenen har hängt sig kvar i mitt medvetande. En gång hade jag ett sjukdomsfall på mitt tåg på T-centralen. Jag undersökte saken och kvinnan i fråga behövde ambulans, ingen tvekan om den saken. Ingen av de andra trafikanterna hade ringt 112 och jag fick övertala TLC om att det verkligen behövdes ambulans och upprepa att nej, jag kan inte köra vidare. Visserligen inpräntas vi dagligen med att vi förare bara är marionetter utan egna slutledningsförmågor eller värderingar, men just då den dagen de minuterna kom jag ihåg vad som är viktigt. Det är dock inte alltid jag gör det. Jag funderar:

Varför ska det kallas vakter till alla tänkbara situationer? Varför ska jag som förare behöva försvara min bedömning? Är rullande tåg viktigare än människoliv? Varför söker man orsaken till ohälsan i en akut situation istället för att bara hjälpa?

Varje gång detta händer, att man t.o.m. professionellt bedömer att en döende knarkare får skylla sig själv, varje gång tar det oss ett steg mot ett kallare samhälle. Där alla sköter sitt och totalt skiter i andra. Inte så konstigt att folk inte reagerar när deras medmänniskor behöver akut hjälp. Tänk om det var din bror eller son som låg där på tunneltågsgolvet. Ingen i vagnen som hjälper. Ingen hjälp från tunnelbanans tjänstemän. Glöm ambulans. Det som döljer sig bakom de neutrala orden i sann militärdisciplin är människoförakt.

Tack Lugna Gatan och liknande frivilligorganisationer. Ni har inte glömt vad som är viktigt.

Mira