Har vi nått botten än? MTR måste fortfarande leverera!

mars 7, 2011

Det har varit en intensiv start på året 2011. MTR har haft fullt upp med förhandlingar med samtliga fack om de kraftiga försämringar vi sett på sista tiden, där hagsätraavstängningen är ett av många exempel med tal om övertalighet som följd. SAC-DSTS har i samband med ”strandade förhandlingar” genomfört två strejker, vilka sträckte sig över ett dygn vardera den 27/1 samt den 24/2. Enligt SAC-DSTS är konflikten inte över och kraven som ställs på MTR är bland andra att spärrexpeditörerna ska kunna gå på toaletten utan att behöva vänta in avlösning som sällan dyker upp samt att förarna inte ska behöva köra längre än fem timmar utan rast.

Som en direkt följd av strejkerna har MTR nyligen gått ut med ett meddelande i spärrarna och erkänner däri sitt eget ansvar i kassahanteringen, vilket var ett av SAC-DSTS krav.

”Den nya arbetsrutinen gör att vi alla kan gå hem efter in-tjänsten och inte behöva vara oroliga för eventuell differens längre och från och med nu behöver vi alltså heller inte lägga ned vår fritid på att räkna remsor. Förhoppningsvis kommer även koderna till iCash-skåpen att fungera bättre från nu då MTR bytt ut batterierna i dessa.

SAC-DSTS ser det här som en viktig delseger och MTR säger att även resten av våra krav kommer att uppfyllas. Vi har kommit ett steg närmre en human arbetsplats och vi förväntar oss fler positiva förändringar inom kort.” skriver SAC-DSTS på sin hemsida.

Ytterligare effekter av strejkerna kan man läsa om i tidningen Arbetaren den 17/2. Där framgår att MTR har backat i förhandlinagarna med SEKO angående aviserad övertalighet vid Hagsätraavstängningen. ”De 25 tjänster i Stockholms tunnelbana som enligt MTR skulle behöva sägas upp när Hagsätralinjen stängs för upprustning sex månader kan räddas. (…) – Allt som pressat på den senaste tiden, som Syndikalisternas strejk, kan ha inverkat, säger Jannis Konstantis, ordförande i Seko klubb 119.”

I samma tidning den 3/3 kan man angående den andra strejken läsa följande:

”Kraven den här gången är desamma – spärrpersonalen ska få gå på toaletten och förarna ska inte behöva köra fler än fem timmar i sträck utan matrast. Hittills har inte tunnelbaneföretaget MTR velat göra eftergifter, men nu säger Pierre Sandberg, förhandlingschef, att en lösning troligen är att vänta inom åtta månader.

– Vi kommer att tillmötesgå kraven. Jag kan garantera en lösning som båda parterna är nöjda med inom ett år, även om jag hoppas på några månader, säger Pierre Sandberg på MTR.”

Om Sandberg kan garantera en lösning som alla är nöjda med inom ett år undrar vi förstås alla om ryktet om hans avgång stämmer.

/tt

Annonser

”Det är en drogmissbrukare”

mars 4, 2011

Alla med en tågradio känner igen det. ”Det är en drogmissbrukare” säger föraren ”Jaha. Då skickar vi ordningsvakter att kolla till det där” säger TLC. Inte så konstigt kanske. Men ni vet vad jag menar, ni vet hur mycket information som försvinner över radion. Ni vet vad som egentligen döljer sig bakom orden.

Häromdagen hörde jag något som drabbade mig hårt. Föraren på ett södergående 19 hade fått upprepade nödtalstryckningar och stannade på Slussen för att gå och undersöka. Han kom tillbaka tämligen upprörd och berättade att det låg en ung kille medvetslös på golvet och att han behövde hjälp omgående. ”Han kan definitivt inte klara sig själv” sa han upprepade gånger och TLC sa att det var vakter i närheten som kunde hjälpa till. Så länge fick han stå och vänta, och vi andra bakom honom likaså. Någon minut senare återkom föraren och berättade att ”en vårdkunnig” skulle försöka få liv i honom”(!) och strax därefter berättade ”den vårdkunnige” genom föraren att det rörde sig om en drogmissbrukare. Gissa vad som hände. Snabbt som tusan togs beslutet att tåget skulle köra vidare och att vakter skulle komma i Gullmarsplan. Gissa vad som hände sedan.

Tåget hann knappt lämna Slussen när TLC anropade. ”19 xx: det finns inga vakter att tillgå, så du får åka vidare mot Hagsätra så får vi se om någon kan möte upp längs linjen.” Yes sirs.

Tåget kom till Gullmars och turligt nog fanns där enligt föraren ”två personer” som lyfte av den unga killen. Jag körde tåget bakom och bevittnade scenen av två Lugna Gatan-personer sitta på huk ovanför en till synes medvetslös kropp, just vid plattformskanten. De hade verkligen släpat av honom.

Jag blev uppriktigt ledsen. Sådana här situationer förekommer för jämnan. En del kollegor är förhärdade av den tuffa arbetsmiljön och reagerar knappt längre, men jag verkar ha lite människorespekt kvar och just den här radioscenen har hängt sig kvar i mitt medvetande. En gång hade jag ett sjukdomsfall på mitt tåg på T-centralen. Jag undersökte saken och kvinnan i fråga behövde ambulans, ingen tvekan om den saken. Ingen av de andra trafikanterna hade ringt 112 och jag fick övertala TLC om att det verkligen behövdes ambulans och upprepa att nej, jag kan inte köra vidare. Visserligen inpräntas vi dagligen med att vi förare bara är marionetter utan egna slutledningsförmågor eller värderingar, men just då den dagen de minuterna kom jag ihåg vad som är viktigt. Det är dock inte alltid jag gör det. Jag funderar:

Varför ska det kallas vakter till alla tänkbara situationer? Varför ska jag som förare behöva försvara min bedömning? Är rullande tåg viktigare än människoliv? Varför söker man orsaken till ohälsan i en akut situation istället för att bara hjälpa?

Varje gång detta händer, att man t.o.m. professionellt bedömer att en döende knarkare får skylla sig själv, varje gång tar det oss ett steg mot ett kallare samhälle. Där alla sköter sitt och totalt skiter i andra. Inte så konstigt att folk inte reagerar när deras medmänniskor behöver akut hjälp. Tänk om det var din bror eller son som låg där på tunneltågsgolvet. Ingen i vagnen som hjälper. Ingen hjälp från tunnelbanans tjänstemän. Glöm ambulans. Det som döljer sig bakom de neutrala orden i sann militärdisciplin är människoförakt.

Tack Lugna Gatan och liknande frivilligorganisationer. Ni har inte glömt vad som är viktigt.

Mira