Efter gnetstoppet, fortsättning följer!

Nu står det helt klart att missnöjet med vår arbetsköpare MTR är utbrett och djupt. Bra så. Vad gör vi nu? Hur går vi vidare? Ett förslag:

Vecka 44

• Först: Utvärdera gnetstoppet. Prata med så många kollegor som möjligt. Vad har de hört och sett? Vad kan du berätta om? Vad var bra vad var dåligt. Gör en analys tillsammans.
• Sedan: Tänk ut, för dig själv, vad du vill ha ändring på. Vad är du mest missnöjd med?
• Prata ihop dig med dina närmaste kollegor, vädra dina önskemål.
• Formulera tillsammans era gemensamma krav! Var tydliga.

Vecka 45

• Ha öppna möten i din rastlokal. Då våra arbetstider är varierande kan det fungera bättre med ”rullande” och överlappande möten. Hör du inte till en särskild rastlokal är du alltid välkommen till vilken som helst, när som helst. Ta en kaffe och diskutera. Det är viktigt att du tar tillvara de få minuter du har tillsammans med dina kollegor. Ta till orda! Viska inte, låt dina kollegor få chansen att säga sitt.
• Skriv ner de gemensamt överenskomna kraven och önskemålen och sätt upp dem på en anslagstavla. Har ni ingen anslagstavla, skramla och spika upp!
• Fundera ut så många påverkansmetoder som möjligt (vad finns det mer än gnetstopp?) för att MTR ska lyssna.
• Diskutera tillsammans hur långt ni är beredda att gå för att få igenom kraven.

Vecka 46

• Ta tag i en kollega från en annan bana/arbetsområde och jämför era krav. Är de lika? Kom överens. Snabbt. Genom att jämföra med andra arbetsområden kan vi se vad den gemensamma nämnaren är.
• När vi gjort det kan vi överlämna våra skriftliga krav till ledningen.

Tips på vägen:

• Visst är det så att missnöjet kan riktas mot enskilda delar, som tex för korta vändtider eller för kort kassaräkningstid. Det är bra, men glöm inte bort helhetsbilden! Vad är det du är arg på, egentligen? Hitta först grunden och fortsätt sedan med symptomen. Punkta upp!
• Vi vill ha förändring. Att böna och be ger ingenting. Att knyta näven i fickan har aldrig funkat särskilt bra. Det är våra gemensamma handlingar som förändrar!
• Gemensamma handlingar kräver solidaritet och mod!

Läs även: Organisera vilda strejker öppet

Vi ses i närmaste rastlokal!

Ali och Daniel

Ingen matrast i säkerhetstjänst

Idag fick jag fick jag ingen matrast. Min första paus var endast nio minuter och alltså inte ens en paus, utan endast byte av plattform. Min andra rast blev avkortad så den understeg gränsen för matrast. Jag hann nätt och jämt dricka ett glas nyponsoppa. Idag körde jag sex och en halv timme utan matrast. För det får jag fyra minuter extra i lön (!). Sex och en halv timme utan mat gör mig förbannad. I sex och en halv timme i tåget tänker jag på vad oumbärligt vårt jobb är. Vi kör fram och tillbaka som tättingar för att folk ska komma till och från sina arbetsplatser. Att vi sköter vårt jobb gör att resten av stockholm kan sköta sina jobb. Den här stan är beroende av en fungerande kollektivtrafik. Jag tänker på vilket ansvar vi har. Jag tänker på vilket maktmedel det är. Det är vi som får den här staden att fungera. Och det är vi som kan få den att stanna.

Linnea (tutf väs)

Det stora tårtkalaset

Härmed bjuds alla tunneltågförare på samtliga banor på tårtkalas!

Idag är det den 6:e oktober. På samma datum för fem år sedan utbröt en vild strejk bland förarna. Strejken varade endast i några timmar, men genomsyrades av gemenskap och kämparglöd. Uppslutningen var enorm. Det lilla antal tb/tl som ändå körde tåg kunde inte upprätthälla mer än ca 10 % av trafiken. De som var med minns, de som inte var anställda då måste få veta: Vi är ett starkt och sammansvetsat gäng. Vi har kollektiv erfarenhet och kunskap. Kom ihåg det!

Vi förare kämpar hårt varje dag och ofta i snål motvind. Trots detta bjuds det alltid på vänliga leenden och många skratt oss emellan. Detta ska vi ha tack för! Och tårta! Detta är en hyllning till oss, från oss – för att hedra förarkollektivets gemenskap och solidaritet.

Att vi äter tårta just idag beror på att den vilda strejken är en mäktig symbol för vår gemensamma handlingskraft!

Bra kämpat!

hälsar tårtkommittén

Inför den vilda strejken 2005-10-06

Inför den vilda strejken spreds ett flygblad på arbetsplatsen. Eftersom det finns vissa likheter mellan situationen då och situationen idag kan det vara intressant att återpublicera flygbladet. Den tydligaste likheten är att MTR liksom Connex valde att ställa fackföreningarna åt sidan driva sin egen agenda in absurdum. Den gången valde vi jobbare också att gå utanför ramarna, precis så som arbetsköparen gjorde. Så här löd flygbladet:

Organisera vilda strejker öppet

De senaste dagarnas händelser har verkligen skakat om arbetsplatsen. Många är de kollegor som tycker att nu är måttet rågat – kraftåtgärder måste till för att sätta Connex på plats. Därför diskuteras vida vilka åtgärder som kan vara lämpliga att ta till. Ibland är dessa åtgärder inte helt legala (detta är iofs inget man behöver ta hänsyn till då motparten själv är en flitig avtals- och lagbrytare) men detta för med sig att viskningar för budskapet vidare istället för att alla talar högt och ljudligt i mässen.

Att organiserandet av olika åtgärder inte sker öppet är dess största svaghet. Informationen når inte alla anställda. Många kollegor ingår inte i de nätverk som för budskap vidare. Eftersom ingen på förhand kan veta har många som deltar i olika aktioner är det en risk att många backar ur redan på förhand. Det här är ett dåligt sätt att organisera sig på. Alternativet är att organisera protesterna helt öppet.

Stormöten måste hållas i mässerna, så att både SEKO-medlemmar, syndikalister och oorganiserade kan delta [på denna tid var ST ännu inte bildat, tunneltidningens amn]. På dessa möten kan delegater till en gemensam strejkkommitté väljas för hela bolaget. Ett fast datum för strejk måste fastställas och strejkvakter måste finnas i depåerna. På 70-talet fanns en omfattande strejkrörelse i Sverige som organiserade sig på det här sättet, vid sidan av de officiella fackföreningarna. Strejkerna var korta och oftast framgångsrika.

1989 genomfördes en vild strejk i Nybodadepån mot införandet av 7 1/2-minuterstrafiken. År 1995, på  Stockholmsbagaren, varslade facket om vild strejk när deras ordförande skulle avskedas på grund av illojalitet. Uppsägningen drogs tillbaka innan strejken hann bryta ut. Annars kan vi låta oss inspireras av de finska bussförarna, också de anställda av Connex. Deras fackförening varslade om strejk i vintras trots fredsplikt.

Tunneltidningen

Hur blev vi så förbaskat olyckliga?

Stor oro har gång på gång präglat trafikpersonalens tålamod efter MTR:s övertagande i fjol. Bristande arbetsmiljö, oerfarna chefer, bristande rutiner, strul med tjänster och placering, planeringskaos, personalbrist, kollektivavtalsbrott, semester, snökaos, eftersatt underhåll, kombi-slakt, uteblivna toalettbesök, usel uniform, dålig trafikplanering samt en överlag urusel kommunikation med samtliga medarbetare. Listan kan göras lång.

Vi kan varken glömma eller förlåta någon för alla de försämringar och problem som vi ställts inför de senaste året.

Den senaste farsoten av oro är MTRs omorganisation på trafiksidan. Det kan te sig orimligt och förvånande att MTR är så mån om att genomföra en omfattande omorganisation när företaget redan befinner sig i ett minst sagt kaotiskt tillstånd.

Stationsorganisationen har fullständigt kollapsat efter en mycket olycklig omorganisation. Personalens tålamod har sedan dess pressats ofattbart, många mår mycket dåligt. När det överhuvudtaget inte går att nå sina chefer får minsta lilla oklarhet eller problem enorma proportioner för den enskilda arbetaren. Trots detta uppenbara fiasko väljer man alltså att sjösätta en liknande omorganisation på trafiksidan.

Den tidigare organisationen med spärr- och trafikexpeditioner är ett väl utarbetat koncept som bygger på flera decenniers erfarenheter av planering och drift av vår tunnelbana. Så länge vi kan minnas har expeditionen funnits där som spindeln i nätet till denna enorma uppgift. Hur kan MTR på fullaste allvar tro att det är möjligt att kapa banden med denna erfarenhet och ta bort TX över en natt? Varför kör man över fackförbunden och personalen som besitter erfarenhet? Varför förändra något så drastiskt som redan fungerar bra?

Låt oss backa tillbaka bandet lite, till upphandlingen och övertagandet av tunnelbanan. Det är möjligt att MTR delvis vunnit anbudet på goda meriter från Hongkong. Detta känns dock löjligt. MTR hade ingen verksamhet i Sverige innan upphandlingen. Man anlitade ett gäng svenska HR-konsulter till att bygga MTR Stockholm från grunden. Dessa konsulter besatt ingen tidigare erfarenhet eller kompetens från verksamheten i Stockholms tunnelbana eller för den delen från Hongkong eller på någon annan plats. När dessa konsulter skissade fram MTR Stockholms organisationsplan hade man en minimal insyn och tillgång till verksamheten. Nu står denna organisationsplan med i avtalet med SL. MTR måste fullgöra sitt anbud och det verkar vara bråttom.

Vi är många som varit oroliga. Vi har påtalat vår oro för våra chefer. Hållbara förändringar sker inte över en natt, de måste ske stegvis. MTR har inte lyssnat. Går det här åt h–vete ska inte vi klä skott för den oreda som följer… I tider likt dessa, är det viktigt att värna om sin hälsa. Tänk på din fritid i första hand och låt den inte berövas av övertid och gnet. Ta det lugnt på jobbet och framförallt – håll ihop!

J (tutf gup)

Minns ni hur lyckliga och stolta vi var?

Kommer du ihåg hur det var när vi tågförare satte ner foten och strejkade vilt den 6:e oktober 2005? Glädjen och stoltheten som nästan svämmade över när vi gjorde det ingen trodde var möjligt – att bryta med apatin och välja handlingen!

Visst var vi också rädda och oroliga för vad som skulle kunna ske, men aldrig har jag på tunnelbanan upplevt en sådan värme mellan oss jobbarkompisar, det fanns alltid någon som tog sig tid att prata med den som kände oro.

Till och med TX-personlen var med och strejkade, bara några enstaka TB och tutf bröt mot strejken. Allt som allt kunde endast ca 10 % av trafiken upprätthållas av de TB:n som kallades in. Enligt SL var 500.000 trafikanter  ”strandade”.

Tyvärr gick arbetsköparen ut hårt efter strejken och spred myten att det skulle förekomma trakasserier mellan jobbarkompisar. Deras förhoppning var att splittra oss som kollektiv. Men det är bara företagspropaganda och förbannad lögn. Vi som strejkade i Vällingbydepån fattade ett tydligt gemensamt beslut om att ingen skulle tråka någon strejkbrytare. Vi ville bevara den fina sammanhållningen. Därför tog vi hand om varandra. Vi beslutade också att ingen skulle träffa en chef enskilt efter strejken. Det spelade ingen roll vilket fack man var med i, eller om man var med i något fack över huvud taget. Det var en för alla och alla för en som gällde.

L (tutf alv)

Dagen då förarna stod enade mot arbetsköparen

Jag har jobbat på tunnelbanan och som förare i drygt tre år. Jag är alltså ny. Antagligen måste efterdyningarna av den vilda strejken i oktober 2005 lagt sig helt när jag började, för jag kan inte minnas att jag någonsin lagt märke till känslor och tankar hos mina förarkollegor som genomsyrats av hopp för framtiden, gemenskap eller ens ork till att försöka förändra sin arbetssituation. Kalla mig vad du vill; blind och döv och framförallt grön, men utifrån min synvinkel trodde jag att förarkulturen var sådan: att gnälla men ingenting göra var en dygd i sig.

Tack och lov började jag nyligen förstå annorlunda. I takt med MTRs pinsamma personalförsämringar och fega tafsande på våra medborgerliga rättigheter går jag och mina kollegor med ryggen mer och mer krökt av uppgivenhet – men samtidigt har ilskan vuxit. Inte så konstigt att jag just nu från olika håll fått berättat för mig om dagen då förarna stod enade mot arbetsköparen. Sedan jag frågat runt om strejkdagen har jag fått en del av förarkollektivets historia beskriven med ord som solidaritet och gemenskap, och med kroppsspråk som ropar stolthet(!), så är jag övertygad. Vi är ett kollektiv. Oavsett bakgrund eller ideologi är vi här tillsammans och vi sitter i samma skitbåt. Vi har en otrolig styrka och vi kan och förtjänar bättre. Mycket bättre.

Jag önskar mig i julklapp arbetstider som stämmer med mitt privatliv. Ett ställe dit jag kan gå och köra mina tåg utan att bli skadad, sjuk eller respektlöst behandlad. Det är inte mycket begärt. Det här är trots allt en arbetsplats som byggs av och hålls uppe av oss arbetare med decennier av kollektiv erfarenhet och tillit till varandra. Jag ser fram emot varje möte med er, mina kollegor, som vid varje tillfälle ger mig ett vänligt leende, mod och många skratt. Det är den peppen vi behöver, det är därför jag kämpar.

För att tala med MTRs egna ord:

”Vi arbetar tillsammans med förtroende, gemensamt åtagande och respekt, Vi är lyhörda för och respekterar vår omgivnings åsikter. […] Vi har modet att ständigt ifrågasätta, att söka förbättring och ta initiativ för att övervinna hinder och nå nya höjder”

M (tutf alv)