Nimen hao kära MTR!

oktober 11, 2010

Som ni kanske har märkt har det den senaste veckan hänt lite grann i grannskapet. Många av oss som kör har slutat ”gneta” och överarbeta. Vad har då föranlett detta? Vad är tanken bakom? Vad är det vi vill med att inte längre gå med på gnet? Något måste det ju vara och inte bara lathet, flathet och allmän lättja. Nå, här kommer en förklaring och en önskelista (men kalla det hellre en kravlista).

Att vi började prata om ett gnetstopp var att vi alla har börjat märka av en hårdare och sämre arbetsmiljö, ett hårdare arbetsklimat. Många förare började må dåligt av att gå till jobbet, många som jobbat här i många år kände att måttet började bli rågat, att de knappt orkade gå till jobbet längre och somliga grät. Det samma har vi hört från andra delar av verksamheten, till exempel från spärrsidan och även från trafikledningen. Något måste göras och vilka skulle göra det om inte vi?

Vad är det som hänt? Vad är det som gjort oss så ledsna, trötta och arga? Det började nog med talet om att införa delade tjänster och längre tid på tåg. Något vi av många anledningar kämpat länge för att få bort. Efter detta har det kommit mer och fler inslag i arbetet som vi tycker försämrar inte bara vår arbetsmiljö utan även säkerheten, vilken i vårt yrke är väldigt viktig. Något en snabb titt i TRI-Tub kan avslöja. Den avgörande droppen kom nyligen då det till sist blev av att vårt lokala TX skulle flyttas och centraliseras. Detta utan förklaring eller motivering, inget om på vilket vis den nya omorganisationen skulle göra saker och ting bättre. Många kände sig svikna då det uttryckts klart och tydligt att vi inte gillade idén.

Många kände sig också på grund av utebliven förklaring dumförklarade, helt enkelt inte värda en förklaring. Omyndigförklarade och dumförklarade växte ilskan och indignationen. Tyvärr står det inget i TRI om hur man skall behandla sina anställda för att maximera säkerheten så där får vi komma in, vilket vi gör nu. Vi sätter ned foten och säger att nog är nog.

VAD VILJA FÖRARNA?

Vi vill att maximala antalet timmar på tåg är tre timmar och inte fyra!

Framför allt är detta viktigt under rusningstrafik då möjligheter att gå på toaletten är i det närmaste obefintlig, stressen har också ökat, detta också på grund av den nya turlistan med snävare vändtider (något vi återkommer till). Det är också en hälso- och säkerhetsfråga. Det är en hälsofråga då det om man ”håller sig” för länge kan ge medicinska problem som i värsta fall kräver operationer. Det må låta överdrivet, men är icke desto mindre sant. Det är en säkerhetsfråga då föraren ju längre tid han/hon sitter på tåg har lättare för att tappa koncentrationen, vilken för säkerheten är i det närmaste avgörande. Vårt jobb må vid första anblick inte verka särskilt krävande, men att timme in och timme ut sitta och vara beredd på att i princip nästan vad som helst kan dyka upp eller hända på spåren eller på stationerna är en vaksamhet som tröttar ut. När huvudet blir trött blir kroppen trött.

Vi vill ha omloppstider på max 8:20 timmar!

Detta av samma anledning som ovan. Alltså av hälso- och säkerhetsskäl, arbetsmiljö helt enkelt.

Vi vill ha tillbaka vår lokala TX!

TX har alltid varit inte bara en lokal oas, ett ankare när det stormar och ett vänligt leende när det behövts som mest. Det har även varit det ställe dit vi enkelt kunnat vända oss med stort som smått för att få snabba lösningar och snabba svar, vilket gjort inte bara arbetslivet utan även privatlivet enklare. Nu har det förvisso endast gått en vecka med den nya organisationen, men redan har det gått ganska dåligt. Borta är det enkla, borta är det snabba och, inte minst, borta är den nära mänskliga kontakten mellan förare och TX. Vi är människor, inte ansiktslösa drönare.

Vi vill ha en turlista som fungerar!

Som turlistan ser ut nu är det hart när omöjligt att komma till alternativt lämna slutstation i tid. Åtminstone blir det så vid vartannat tåg. När ett tåg skall in skall ett annat lämna vilket gör att kampen om växlarna måste ”vinnas” av något av dessa. Det ena kommer då antingen in sent eller ut sent. Om det är tåget som kommer in som får vänta på växlarna är sannolikheten stor att det sedan efter vändning avgår försenat, detta efter att föraren fått stressa och därmed ökat risken för ohälsa (se även ovan om toalettbesök). Om det är tåget som skall ut som får vänta på växlarna och avgår sent är risken stor att detta tåg vid nästa ändstation anländer sent och därför får samma problem som det ingående tåget i exemplet ovan hade. Tiden för koppling har också minskat, förvisso endast med en minut, men det är en viktig minut. Än en gång har stressen över att hinna med ökat och med stressen även risken för ohälsa och risken för misstag som kan påverka säkerheten.

Vi vill även ha en ursäkt från ledningen (exempelvis från Sören Stark), som ljugit i media om personalbristen.

Vi är många som under åren ställt upp på att jobba extra på våra lediga dagar och timmar och att då få vårt slit, ja det sliter, osynliggjort på detta vis är som att spotta oss i ansiktet, förminska oss och det arbete vi utför. Vi vet om att vårt extraarbete många gånger räddar verksamheten och håller den flytande. Även om det mesta extraarbetet utförs av oss för att få lite mer i plånboken är det inte den enda drivkraften. Vi är villiga att ställa upp för verksamhetens skull, för företaget, för trafikanterna och kollegorna, men när företaget nu börjar trampa på oss säger vi att det räcker. Vi ser också att det söks nya förare men endast 1-2 heltidare och 18 deltidare. Alltså verkar det som om MTR tänker göra som Veolia gjorde och driva verksamheten med främst deltidares villiga extraarbete. Alltså fortsätta med underbemanning och med knäppta händers böner om att dessa deltidare (och heltidare) verkligen ställer upp. Vi säger: räkna inte med det. Nog får vara nog.

När vill vi få igenom våra krav?

Vad gäller frågan om omlopp, tid på tåg och turlista så är vi varken rabiata eller desperata utan kan vänta tills det ändå är dags för nya tjänster och turlistor. Exempelvis vid nästa placering och till sommarturlistorna. Vad gäller frågan om TX, så skulle vi vilja se en återgång så snart som möjligt.

Vad kommer vi att göra för att få igenom dessa krav?

Vi kommer inte att göra något annat än att säga nej till övertid som ligger utanför avtalet och även säga nej till så kallat gnet, alltså att inte jobba över på våra fridagar och lediga timmar. Detta har många av oss gjort nu i veckan (Vecka 40). Nästa vecka kommer vi att återgå till att jobba som vanligt, men kommer att återuppta gnetstoppet vecka 43 och då på minst två av tunnelbanans tre banor. Det vi gör strider alltså inte mot avtalet utan vi värnar helt enkelt vår fritid och därmed vår hälsa och då även säkerheten i vårt arbete.

Det har cirkulerat rykten om massjukskrivningar och maskning som protest. Detta är inget som vi ställer oss bakom. Tvärtom är det något som vi helt avvisar. Vi sköter vårt jobb när vi är på jobbet och vi fuskar inte med sjukförsäkringen, som finns till för att användas när den verkligen behövs.

Vi vill kunna vara stolta över vårt jobb, men det blir svårt när möjligheterna för att utföra det och utföra det väl försämras.

Självklart respekterar vi alla våra kollegor och deras val även om de inte stöder aktionen.

Förare på Röda Linjen


Inför den vilda strejken 2005-10-06

oktober 4, 2010

Inför den vilda strejken spreds ett flygblad på arbetsplatsen. Eftersom det finns vissa likheter mellan situationen då och situationen idag kan det vara intressant att återpublicera flygbladet. Den tydligaste likheten är att MTR liksom Connex valde att ställa fackföreningarna åt sidan driva sin egen agenda in absurdum. Den gången valde vi jobbare också att gå utanför ramarna, precis så som arbetsköparen gjorde. Så här löd flygbladet:

Organisera vilda strejker öppet

De senaste dagarnas händelser har verkligen skakat om arbetsplatsen. Många är de kollegor som tycker att nu är måttet rågat – kraftåtgärder måste till för att sätta Connex på plats. Därför diskuteras vida vilka åtgärder som kan vara lämpliga att ta till. Ibland är dessa åtgärder inte helt legala (detta är iofs inget man behöver ta hänsyn till då motparten själv är en flitig avtals- och lagbrytare) men detta för med sig att viskningar för budskapet vidare istället för att alla talar högt och ljudligt i mässen.

Att organiserandet av olika åtgärder inte sker öppet är dess största svaghet. Informationen når inte alla anställda. Många kollegor ingår inte i de nätverk som för budskap vidare. Eftersom ingen på förhand kan veta har många som deltar i olika aktioner är det en risk att många backar ur redan på förhand. Det här är ett dåligt sätt att organisera sig på. Alternativet är att organisera protesterna helt öppet.

Stormöten måste hållas i mässerna, så att både SEKO-medlemmar, syndikalister och oorganiserade kan delta [på denna tid var ST ännu inte bildat, tunneltidningens amn]. På dessa möten kan delegater till en gemensam strejkkommitté väljas för hela bolaget. Ett fast datum för strejk måste fastställas och strejkvakter måste finnas i depåerna. På 70-talet fanns en omfattande strejkrörelse i Sverige som organiserade sig på det här sättet, vid sidan av de officiella fackföreningarna. Strejkerna var korta och oftast framgångsrika.

1989 genomfördes en vild strejk i Nybodadepån mot införandet av 7 1/2-minuterstrafiken. År 1995, på  Stockholmsbagaren, varslade facket om vild strejk när deras ordförande skulle avskedas på grund av illojalitet. Uppsägningen drogs tillbaka innan strejken hann bryta ut. Annars kan vi låta oss inspireras av de finska bussförarna, också de anställda av Connex. Deras fackförening varslade om strejk i vintras trots fredsplikt.

Tunneltidningen