Minns ni hur lyckliga och stolta vi var?

oktober 2, 2010

Kommer du ihåg hur det var när vi tågförare satte ner foten och strejkade vilt den 6:e oktober 2005? Glädjen och stoltheten som nästan svämmade över när vi gjorde det ingen trodde var möjligt – att bryta med apatin och välja handlingen!

Visst var vi också rädda och oroliga för vad som skulle kunna ske, men aldrig har jag på tunnelbanan upplevt en sådan värme mellan oss jobbarkompisar, det fanns alltid någon som tog sig tid att prata med den som kände oro.

Till och med TX-personlen var med och strejkade, bara några enstaka TB och tutf bröt mot strejken. Allt som allt kunde endast ca 10 % av trafiken upprätthållas av de TB:n som kallades in. Enligt SL var 500.000 trafikanter  ”strandade”.

Tyvärr gick arbetsköparen ut hårt efter strejken och spred myten att det skulle förekomma trakasserier mellan jobbarkompisar. Deras förhoppning var att splittra oss som kollektiv. Men det är bara företagspropaganda och förbannad lögn. Vi som strejkade i Vällingbydepån fattade ett tydligt gemensamt beslut om att ingen skulle tråka någon strejkbrytare. Vi ville bevara den fina sammanhållningen. Därför tog vi hand om varandra. Vi beslutade också att ingen skulle träffa en chef enskilt efter strejken. Det spelade ingen roll vilket fack man var med i, eller om man var med i något fack över huvud taget. Det var en för alla och alla för en som gällde.

L (tutf alv)